Vemodig

Jeg skriver dette på norsk.

Det føles dumt akkurat nå å late som jeg kan bytte språk og tilhørighet like let som en orm skifter huden. Det er vemodig å motta beviset på at jeg formelt ikke lenger er norsk. Det er en personlig tragedie.

Jeg har kjent sinne lenge. Et voldsomt sinne. I måneder. Det forsvant som damp da jeg åpnet brevet fra migrationsverket.

Nå er det skummelt stille inni meg. Det finnes ingen ord eller tanker.

I morgen leverer jeg passet mitt og passene til mine barn i den norske ambassaden.

Svar til Roar

Problemet var inte de giriga, utan alla "goda" som stod i två år och tittade på min
ensamma strid för alla frilansare, eller helt enkelt vände sitt ansikte
åt andra hållet.

Det är en förolämpning att höra att du önskar mig något bra. Du, och många fler i
Norge, bör gå in i dera själva.

De stora frågan om integration är bara ord. Ni fick exemplarisk
invandrare och stötade henne bort, skickade henne till slut i exil. Den här gången
blir det et evigt exil. För en människa kan inte rivas upp från rötterna
flera gånger utan att förlora förmågan att hitta ett hem.

Biståndets land, som årligen är värd för den stora fredskonserten, har misslyckats i att bära
kostnaderna för en arbetare för mänskliga rättigheter, som befann sig bland egna
medborgare. En som krävde ömsesidighet och respekt. Äkta respekt. Som vägrade att
behandlas som en evig invandrare.

Norge misslyckades fullkomlig. Jag är ett levande bevis på båda integrationen och
kulturpolitikens mislyckande.

Du har inget mer att säga som betyder något för mig. Ingen i Norge har det.
Det är för sent.

Sara Mats

Skyggeferden säljs mot min vilja

För en författare är det en mycket speciell känsla att uppleva det egna verket som en självständig existens bortom egen vidare påverkan. Det händer med alla författare. Men i mitt fall är det på ett annat sätt.

Jag unnar inte längre norrmän att läsa boken. Jag sträckte mig extremt långt. Jag gav allt jag hade. Och lite till. Jag valde att skriva min debutbok på ett främmande språk, deras språk. Norge besvarade mina ansträngningar med symbolisk exkludering. Nu äger landet boken. Det är en del av norsk litteratur, kanske litteraturhistoria. Hur många romaner är skrivna av första generationens invandrare på norska? Varför klarade inte det norska kulturlivet att ta vara på detta författarskap?

Jag har förhandlat med Humanist Forlag med avsikten att häva avtalet och dra tillbaka de sista exemplaren från den norska marknaden. Utgivaren har behållit den lagliga rätten att tjäna små pengar på boken.

Vad jag väljer i detta fall är att göra det känt att boken är tillgänglig för norska läsare helt i strid med min önskan. Den dagen jag kan häva avtalet, gör jag det, och då blir det inte flera norska utgåvor.

Norge förtjänade inte den här romanen. Inga fler artiklar och böcker från mig heller. Därför gör jag det klart i projektbeskrivningen till mitt nästa bokprojekt "Vägen till Jerusalem", som jag finansierar genom Crowd Funding, att bidrag från norska organisationer och individar inte är önskvärt.

Boken kommer inte att översättas till norska. Jag gir inte tilstånd till det.

Min nästa bok "Vägen till Jerusalem"

Som barn av kulturen, insåg jag att det inte var någon mening där och då att diskutera om det var lämpligt att använda "jude" som skällsord. Det kunde också vara direkt farligt. Aggressionen mot judar kan enkelt kanaliseras mot deras försvarare, speciellt när dessa är araber och muslimer, ”förrädare”. Jag teg.

Nu vill jag svara med en bok på arabiska. Här kan du läsa projektbeskriviningen.
Du finner också information om hur du kan donera pengar till detta projektet.

Jag startar arbetet 1 februari. Det finns ingen deadline för bidrag, men det är till stor hjälp att motta stötta tidigt i arbetet för att kunna planera bättre.


Antisemitismen i Europa

När jag skriver detta fylls svenska nyheter, kommentarer och debattsidor med Förintelsen och antisemitismen av idag. Den 27 januari var det 70 år sedan befrielsen av de överlevande i fånglägret och dödsfabriken Auschwitz där 1,4 miljoner dödades, flertalet av dem judar. Samtidigt sätter judiska församlingen i Malmö upp ett staket runt synagogan, vars huvudsakliga funktion är att förklara att samhället i stort har misslyckats med att ge skydd till sin minsta minoritet. Den lilla församlingen har utsatts för antisemitiska attacker i flera år. Många familjer har övergett staden efter allvarliga hot, troligen från grupper inom den större minoriteten från Mellanöstern och Nordafrika. Terrorattackerna i Paris mot satirtidningen Charlie Hebdo och judiska civila i en kosherbutik finns i färskt minne. Åter blev tillfälligtvis judar utvalda som mål för islamistisk aggression och terror.

I medier och politiska organ som arbetar mot våldsam extremism rör analytiker och politiker ihop antisemitism med islamofobi, homofobi och andra former av rasism. Och vem är förövaren, extremisten och hataren? En abstrakt, mystisk figur som finns överallt och ingenstans. Vad är botemedlet som föreslås? Fler moraliserande tal om tolerans som riktas mot alla medborgare.

Det är tyvärr inte ett unikt svenskt fenomen, problemet med denna oklara analys, det finns i större eller mindre utsträckning på den europeiska kontinent, där ökade spänningar och rasism utgör komplexa frågor i en global tid. Antisemitismen i Europa efter 1945 kan inte förstås, än mindre motverkas, utan att belysa de idéer och attityder som den stora nya invandringen från Mellanöstern, Nordafrika och muslimskt dominerade länder har medfört till kontinenten.

Vad vi bevittnar i dag med en återkomst av grov antisemitisk propaganda och attacker mot judiska individer, synagogor, företag och egendom, har sin förklaring i mötet mellan den europeisk-kristna och den arabisk-muslimska antisemitismen. Var och en av dessa två former av avhumanisering har teologiska rötter och unika kulturella särdrag. Med ökad kommunikation i modern tid och en ny invandringsvåg från arabiska och muslimska länder, har det bildats en syntes av demonologi. "Judisk" intar en särskild plats igen. Vilande fördomar i den europeiska kollektiva nationalsjälen har aktiverats och stimulerats av ett öppet och vulgärt judeförakt.

Den arabisk-muslimska antisemitismen sprids genom massmedier (satellit-TV och publikationer på icke-europeiska språk), internet och radikala islamister. Propaganda använder en politisk vokabulär, och en pågående konflikt. På så sätt får sådana påståenden legitimitet. Retoriken erbjuder även "sanna vittnen" mot en "satanisk makt", Israel (läs: judar).

Reaktionen på den politiska scenen är dubbel. Den radikala vänstern är notoriskt svag för svart-vit, stark-svag retorik, och har dessutom genom samarbete med de nya invandrarna, hittat ett utlopp för sin antiamerikanism genom att peka ut dess allierade, Israel. En oroande trend är att denna propaganda har flyttats närmare mitten av vänstersidan. Det finns en ökad tolerans och attraktion för antijudiska stereotyper och myter. Det blir allt vanligare att förneka, ursäkta och bagatellisera faktisk antisemitism.

Samtidigt har invandringens konsekvenser och ekonomisk turbulens de senaste åren utlöst nationalistiska strömningar. Den politiskt högerextrema vågen har nått EU-parlamentet. Nynazistiska grupper verkar öppet och högerpopulistiska partier växer. Hat mot judar kompletteras idag med hat mot muslimer, men försvagar inte antisemitismens makt och skadlighet. Hatets mekanismer är: ju fler som exkluderas från det nationella ”Vi”, desto effektivare blir retorikken.

Pilar av skuld och hat pekar alla till slut mot judar och Israel med olika motiveringar. Idehistoriker Henrik Bachner uttrycker det så här: "Den fördämning som byggdes upp mot judehatet efter andra världskriget har börjat att erodera."

Jag tillhör gruppen invandrare från Mellanöstern och den muslimska världen. Europa är mitt nya hem och mina barns första och enda hem. Min fasta övertygelse är att Europa inte kan hantera denna alarmerande situation om man inte lokaliserar det största kraftcentrat för dagens antisemitism, den arabiska och muslimska befolkningen, och presenterar ett ideologiskt och etisk motstånd anpassat till denna grupps antijudiska myter och propaganda. Fördämningen får aldrig raseras. Vi riskerar att själva fundamentet för demokratin kommer att dras med i en våldsam flodvåg.

Hatet hemma i Mellanöstern

Förra våren reste jag ner till Jordanien för att skriva rapporter om den syriska flyktingkrisen. Som dotter av regionen, var det enkelt att smälta in. Jag bodde i ett rum i ett garage, shoppade mat i lokala butiker, och när jag skulle besöka al-Zaataris flyktingläger var jag tvungen att byta buss tre gånger mellan Amman och den syriska gränsen. Detta trots att det tog väldigt lång tid och en taxi kostar löjligt litet i svenska kronor. Det handlade både om identitet och journalistisk metod.

Mitt på vägen mellan Amman och staden Zarqa, stannade plötsligt bussen och konduktören ropade att alla måste gå av. Jag antog att det var motorstopp. Men så fort alla passagerare stod på vägkanten, gjorde bussen en U-sväng och körde tillbaka till Amman. Folk runt omkring mig såg uppgivna ut, men inte lika chockerade som jag. Vi stod i regnet en stund innan det dök upp en ny buss och vi var tvungna att pressa in våra kroppar i den halvfulla bussen. Naturligtvis var vi tvungna att betala fullt biljett en gång till. Jag uttryckte min frustration: "Hur är det möjligt att göra något sådant?!". Svaret var kort: "De är judar!" Många omkring nickade godkännande.

Det fanns inget tvivel på att svindlarna, busschauffören och konduktören, var muslimska jordanier. Jag förstod svaret och teg. Som barn av kulturen, insåg jag att det inte var någon mening där och då att diskutera om det var lämpligt att använda "jude" som skällsord. Det kunde också vara direkt farligt. Aggressionen mot judar kan enkelt manifesteras mot deras försvarare, speciellt när dessa är araber och muslimer, ”förrädare”.

Fördämningen som efterkrigseuropa har byggt upp mot antisemitism har sin motsats i Mellanöstern och muslimska länder. Autokratiska och teokratiska regimer och religiösa lärda har stadigt pumpat ut antijudisk propaganda till befolkningen i regionen. Samtidigt har viktiga historiska och politiska fakta, som inte är harmoniserade med den panarabiska eller islamistiska berättelsen varit censurerade. Huvudanklagelsen är att judar är de skyldiga. Motsatsen kan inte bevisas. Judarna kontrollerar medier, finans och politik på global nivå. Därför är judar kollektivt ansvariga för de muslimska ländernas fattigdom, sociala problem och politiska nederlag. Attacker mot judiska individer motiveras som "självförsvar" och uttryck för nationell lojalitet och goda egenskaper.

Denna primitiva form av antisemitism, som vi lyckligtvis behöver söka länge efter för att finna i Europa i dag, är tyvärr obestridlig på den arabiska gatan. Hos flera bokhandlare jag besökte i Libanon och Jordanien, har jag kunnat köpa grovt antisemitiska böcker. En framställdes som historisk forskning och centrerad runt påstådda ritualmord av barn som utförts av judar i början av 1900-talet i Damaskus. Källorna var tidningsurklipp från den eran. Den andra förutspådde avskaffandet av staten Israel och muslimers slutliga seger över judarna i 2022. Profetian byggdes på "matematisk" läsning av Koranverser. Religiöst (islamisk) litteratur där judar framställs som den yttersta fienden är en egen genre.

Det finns ingen brist på ideologiska utmaningar från arabiska och muslimska intellektuella, som kritiserar extremistisk islam eller bedriver allmän kritik av klassisk teologi och strävar efter demokratiska medborgerliga rättigheter. Den utförs i försvar av religiösa och etniska minoriteter. Men judarna står endast undantagsvis att finna i denna typ av litteratur. Som regel är publikationerna skrivna på ett europeiskt språk och når därför mycket få belästa personer i Mellanöstern och den muslimska världen. Så upprätthålls föreställningarna i arabisk och muslimsk konsensus.

Det är värt att notera att utbildning inte vaccinerar mot antisemitism. En generell höjning av kunskapsnivån och levnadsstandarden är inte ett botemedel för antisemitism, konflikter och krig. Muren av fientlighet mot judar kommer bara att kunna falla i konfrontationen med relevanta historiska fakta, kunskap om de konkreta politiska omständigheter som har lett till upprättandet av Israel, om judarnas långa historia i Mellanöstern och Nordafrika, deras uttåg från arabländerna, samt en rationell kritisk syn på religionen (islam) och dess relation till en konkurrerande monoteistisk religion. Det är obestridligt att denna kunskap först måste läras på arabiska och andra språk i Mellanöstern eftersom de som behöver den mest inte är belästa i engelska och andra europeiska språk.

Med mitt bokprojekt, siktar jag på att borra några hål i väggen och öppna upp möjligheter till reflexion genom att ge de unga utbildade arabiska och muslimska generationerna tillgång till viktiga historiska fakta.

Omfattningen och komplexiteten i uppgiften gör det nödvendig med en klar ram. Därför är det viktigt att välja en inriktning för boken. 

Fokus I boken

- En historisk tillbakablick på judisk existens och kultur i länderna i Mellanöstern och Nordafrika, som går tillbaka till tiden före vår tideräkning. Översyn av processer som har lett till flykten av judar från dessa länder. Med detta vill jag argumentera för att judisk existens alltid har varit en del av regionens mosaik, och att judar inte är västliga inkräktare.

- En granskning av den arabiska och islamiska berättelsen om skapandet av staten Israel, med hjälp av arabiska källor, främst tidningsartiklar från 1930-48. Detta värdefulla material har gjorts tillgängligt på engelska av ny forskning i Tel Aviv Universitetet av Meir Litvak och Esther  Webman

- Rationell argumentation mot konspirationsteorier, särskilt världskonspirationen som är baserad på den uppenbara förfalskningen Zion vises protokoll. Jag vill också utmana myten att förintelsen är en fabricerad historia som varit använd för politisk och ekonomisk vinning.

- Kritik mot den instrumentella och selektiva användningen av de islamiska heliga skrifterna där judar anklagas för att vara islams eviga fiender. Jag anser det som mest effektivt att kritisera den radikala islamistiska propagandan från ett liberalt islamiskt perspektiv. 

 Research och fältarbete 

I arbetet med projektet ska jag resa till ett antal länder för att göra intervjuer, research och fältundersökningar. Planen är som följer. 

-          Besök i Polen, Warszawa och Auschwitz.

-          Studieuppehåll i Berlin vid centret för Holocauststudier. 

-          Uppehåll och fältarbete i Kairo, Alexandria och Tunis. 

-          Uppehåll och fältarbete i Jerusalem, Tel Aviv och de palestinska områdena.

Vad för slags bok? 

Mitt mål är inte att skriva en akademisk avhandling, men en bok som bygger på akademisk forskning. Boken kommer att ha ett språk som är lätttillgänglig för den arabiska läsaren. Huvudsyftet är att utmana de värsta antisemitiska myterna, som florerar i arabiska och muslimska länder och i invandrargrupper i Europa.

Jag ska skriva boken på arabiska och få den översatt till en början till engelska. När det kommer till den arabiska upplagan, sker publiceringen som E-bok eftersom det inte finns några arabiska förlag som publicerar eller bokhandlare som vill främja den. På internet kommer manus att finnas tillgängligt och lätt att ladda ner, både övergripande och enskilda kapitel.

Jag ger från mig rätten att tjäna pengar på den araiska upplagan.

Den engelska utgåvan kommer att publiceras samtidigt och marknadsföras i Sverige och andra europeiska länder. 

Boksläppet kommer att ske hösten 2016

För information om författaren, läs Wikipedia

https://en.wikipedia.org/wiki/Sara_Azmeh_Rasmussen

Du kan också kontakta mig på E-postadress: s.a.rasmussen@telia.com


Hur du kan donera pengar till projektet

Du kan overföra pengar via Swish till mobilnummer 0733 11 7800 (I Sverige)
 
Du kan också betala via bank till en svensk konto som är upprättat för detta projektet.
Kontonummeret är 875 976 468

För betaling från utlandet:

IBAN: SE 18 6000 0000 0008 7597 6468
BIC/ Nationellt bankID: HANDSESS
 
Adress: Book project
Blackebergsbacken
168 50 Stockholm
Sweden


Varför jag inte använder en internationell webbplats för Crowd Funding

Jag vill inte ha några bidrag från norska organisationer och medborgare, bortsett från några få undantag. För att vära säker på att bokprojektet inte får stöd från Norge, väljer jag denna insamlingsmetod.

Jag ger regelbundet information om det totala beloppet på min blogg. Varje donator kan kräva tillgång  till bokkontoen när som helst. Jag skickar e-post med kontoutskrift till den som begär det.




Alla som ger bidrag vill bli takket i förordet till boken. Om du vil vara anonym, vännligen gi mig beskjed på epost.

 

  

My next book "The Road to Jerusalem"

In the midst of the highway between Amman and Zarqa city, suddenly the bus stopped and the ticket collector shouted that everyone had to get off. I thought it was an engine failure. But as soon as all the passengers stood on the roadside, the bus made a sharp swing drove back to Amman. People around me were resigned; I was the only one who was shocked. A man talled me: “They drove back to retrieve new passengers”. We stood in the rain for a while before we got the chance to push our bodies into a half-full bus. Of course we had to pay full ticket again. I expressed my frustration: "Is it possible to do something like that?!" The answer was short: "They are Jews." Many nodded approving

There was no doubt that the swindler bus driver and ticket collector were Muslim Jordanians. I understood the answer and kept silent. As a daughter of the culture, I realized that it was not just meaningless there and then to discuss whether it was appropriate to use "Jew" as a swearword. It was also dangerous. The aggretion against Jews can easily be manifested against their defenders, especially an Arab Muslim one, a “traitor”.

 

This is one of many stories I have witnessed on anti-Semitism among my people. I have decided not to keep silent, but to contribute with an intellectual challenge to the myths and propaganda of war and hatred. A book in Arabic on this issue is deeply needed. 

 

To carry out this important project I need your help as I do not have the financial means myself. Without your support, the book will not be written and published.  

All individuals and organisations that support this project will be listed in the book. You can be anonymous if you choose. In this case I need a short message about your wish.
More information after the  project description.

 

 

Background for chosen theme

Anti-Semitism in Europe

As I write these lines, there is a remarkable focus in Swedish news, commentary and debate pages on the Holocaust and the return of anti-Semitism in Europe. The date, 27^th January is special this year. It is 70 years since the liberation of the survivors in the concentration camp and death factory Auschwitz where 1.4 million people, mostly Jews, were killed in the most brutal ways. A whole generation of witnesses, survivors of the Nazi atrocities, will soon pass away.

As Swedish media reminds us of the dangers of ant-Semitism, the Jewish congregation in Malmo installs an iron fence around the synagogue, whose main function is to declare that society at large has failed to protect its little minority of Jews. It has now become well known that the Jews of Malmö have been subjected to anti-Semitic attacks in several years. Many families have abandoned the city after serious threats, probably from groups within the larger minority with roots in the Middle East and North Africa.

The terrorist attacks in Paris against the magazine Charlie Hebdo and Jewish civilians in a kosher shop, is still a fresh memory. Random Jews are again chosen as a target for Islamist aggression and terror.

In media and political committees that work against violent extremism, the analysts and politicians mix anti-Semitism together with Islamophobia, homophobia and other forms of racism. When they are asked who the perpetrators, extremists and haters are? The answer is general and the racist is an abstract, mysterious figure that exists nowhere and everywhere. What is the cure then? The answer is more moralizing homework, training in tolerance that should be done by all citizens.

It is unfortunately not a particularly Swedish phenomenon to lay a smokescreen on the problem, but it is the situation in greater or lesser degree in a European continent where tensions and racism have become more complex in the global time. Anti-Semitism in Europe after 1945 cannot be understood, much less be counteracted, without illuminating ideas and attitudes that the major new immigrants from the Middle East, North Africa and Muslim countries, has brought to the continent.

What we are witnessing today, the return of coarse anti-Semitic propaganda and attacks on Jewish individuals, synagogues, businesses and property, has its explanation in the meeting between the European-Christian and the Arab-Muslim anti-Semitism. Each of these two forms of dehumanization has theological roots and unique cultural characteristics. With increased communication in the modern era and a new immigration wave from Arab and Muslim countries, they have formed a synthesis of demonology. "The Jew" occupies a special place again. Dormant prejudices in the European collective national memory has been reactivated and stimulated by an open and vulgar hatred of Jews.
The Arab-Muslim anti-Semitism is spread through mass media (satellite TV and publications in non-European languages), Internet and radical Islamists. The anti-Jewish propaganda uses a political vocabulary. Pointing to an ongoing political conflict, such claims are given legitimacy. The rhetoric is even presenting "true witness" against the "satanic power" Israel (Jews).

The reaction on the political scene in Europe is twofold. The radical left is notoriously weak for black / white, week/ strong- rhetoric. In addition it has, through cooperation with the new immigrants, found an outlet for its anti-Americanism through verbally and politically attacking an ally, Israel. A disturbing trend is that this propaganda has moved towards the center left during the last years. There is an increased tolerance and attraction for anti-Jewish stereotypes and myths. It is increasingly common to deny, excuse and trivialize grave anti- Semitism.

Meanwhile, the consequences of immigration and economic turbulence in recent years have triggered nationalist currents. Parties from the populist right wing have reached the EU parliament. Neo-Nazi groups exist openly and nationalist parties are gaining ground in population groups that earlier voted for the conservative center. The fact that hatred of Jews today is complemented by hatred against Muslims, does not weaken the power and harmfulness anti-Semitism. The mechanism of hatred is: the more groups to exclude from the national “We”, the more effective the methods become.

In the end the arrows of blame and hatred point all against Jews and the state of Israel with various rationales. Historian Henrik Bachner, has to conclude in his research on contemporary anti-Semitism in Sweden: "The dam which was built the second World War against hatred of Jews has begun to erode."

I belong to the group immigrants from the Middle East and the Muslim world. Europe is my new home and my children's first and only home. My firm belief is that Europe cannot handle this alarming situation unless one locates the largest power center for today's anti-Semitism, the Arab and Muslim population, and presents an ideological and ethical resistance adapted to this peculiar anti-Jewish myths and propaganda. The dam must never demolish as we risk that the fundament of democracy may be swept away by a violent flood wave.


Anti-Semitism in Middle East

Last spring I traveled down to Jordan to write reports about the Syrian refugee crisis. As the daughter of the Middle East, I had no problem melting in. A feeling of identity and my journalistic method lays behind my choices, not lack of money. I stayed in a room in a garage, shopped food in local shops, and when I would visit al-Zaatari refugee camp, I had to change buses three times between Amman and the Syrian border.
In the midst of the highway between Amman and Zarqa city, suddenly the bus stopped and the ticket collector shouted that everyone had to get off. I thought it was an engine failure. But as soon as all the passengers stood on the roadside, the bus made a sharp swing drove back to Amman. People around me were resigned; I was the only one who was shocked. A man talled me: “They drove back to retrieve new passengers”. We stood in the rain for a while before we got the chance to push our bodies into a half-full bus. Of course we had to pay full ticket again. I expressed my frustration: "Is it possible to do something like that?!" The answer was short: "They are Jews." Many nodded approving.

There was no doubt that the swindler bus driver and ticket collector were Muslim Jordanians. I understood the answer and kept silent. As a daughter of the culture, I realized that it was not just meaningless there and then to discuss whether it was appropriate to use "Jew" as a swearword. It was also dangerous. The aggretion against Jews can easily be manifested against their defenders, especially an Arab Muslim one, a “traitor”.

The dam which postwar Europe has built against antisemitism has its contrast in the Middle East and Muslim countries. Autocratic and theocratic regimes and religious scholars have pumped out wave after wave of anti-Jewish propaganda to the region's population. Meanwhile, significant historical and political facts, which do not harmonize with the pan-Arab or Islamist historical narrative, have been censored. The accusation is that the Jew is guilty. The opposite cannot be proven. Jews control the media, finance and policy at the global level. Therefore the Jews are collectively responsible for the Muslim countries poverty, social problems and the failure of political systems. Attacks on Jewish individuals and property are justified as "self-defense" and expression of national loyalty and good characteristics.

This primitive form of anti-Semitism is regrettably indisputable on the Arab street. In several bookstores I visited in Lebanon and Jordan, I have been able to buy grossly anti-Semitic books. One was titled as historical scientific research and circled around alleged ritual murder of children conducted by Jews at the beginning of the 1900s in Damascus. The sources were newspaper clippings from that era. The second predicted the destruction of the state of Israel and the Muslims final victory over the Jews in 2022. The prophecy was based on "mathematical" reading of Quranic verses. Religious (Islamic) literature where Jews are depicted as the outermost enemy is a genre in itself.

There is no lack of ideological challenges from Arab and Muslim intellectuals in regard to criticism of extremist Islam, the general criticism of the classical theology of Islam and the pursuit of democratic civil rights. Many Arab and Muslim intellectuals and secular democrats are active in defending the rights of religious and ethnic minorities in their regions. But Jews are to be found in this type of literature only exceptionally. In addition, publications of this kind are often written in European languages and reach therefore very few highly educated people in the Middle East and the Muslim world. The Arab and Muslim street has not got any serious challenge in an adequate language.

It is worth noting though that education itself does not vaccinate against anti-Semitism. A general increase in knowledge level and standard of life in the Arab and Muslim World is not a cure for hatred against Jews, conflict and war. The Arab-Muslim wall of hostility will only fall in the face of relevant historical facts, about the Jews long history in the Middle East and North Africa and their exodus from Arab countries, about the European anti-Semitism and Holocaust, about the concrete political circumstances that have led to the establishment of the state of Israel. The wall should be challenged by a historical-rational perspective on religion (Islam) and its relation to a competing monotheistic religion. It is indisputable that this knowledge must first be available in Arabic and other languages of the Middle East as persons who need it most are not well versed in English and other European languages.

With my book project, I aim to drill some holes in the wall and open up avenues of reflection by serving the young educated Arab and Muslim generation important historical facts.
The scope and complexity of the task makes it perilous. It is therefore necessary to choose a frame and focus of the book.


Focus of the book

- A historical view of Jewish existence and culture in the countries of the Middle East and North Africa that goes back to the time before our era. Review of processes that have led to the exodus of Jews from these countries. With this, I will argue that Jews throughout history have been a part of the region's mosaic, and not western invaders.

- A critical examination of Arab-Muslim historical understanding of the establishment of Israel. I will mostly use Arab sources, mainly newspaper articles from the World War period and up to 1950. This valuable material has been made available in English by new research in Tel-Aviv University of Meir Litvak and Esther Webman. It shows that Arab media was fully aware of the Nazis atrocities and the Jewish refugee problem after the Holocaust.

- A rational refutation of Islamist conspiracy theories, especially the big world conspiracy based on the obvious falsification, Zion Protocols of the Elders. I would also challenge the myth that the Holocaust is a fabricated story that is been used for political gains.

- Criticism against the instrumental and selective approach to the Islamic Holy scriptures where Jews are accused for being the Muslim s eternal enemies. I will criticize the radical Islamist propaganda from a liberal-Islamic perspective.


Research and fields work

In working with the project I'm going to travel to several countries, conducting interviews and doing field surveys. The Plan is as followed.

- Visit to Poland, Warsaw and Autschwitz.
- Study Stays in berlin at Center for Holocaust Studies
- Study Stays and fieldwork in Cairo and Alexandria.
- Study Stays and fieldwork in Tel-Aviv, Jerusalem and the Palestinian territories

What kind of book?

My goal is not to write an academic treatise, but a political book that is based on academic research. The book will have a language that is easily accessible to the Arab reader. The main objective is to challenge the worst anti-Semitic myths that flourish in Arab and Muslim countries and in immigrant communities in Europe. I want to do it with an interior perspective to give my work credibility among Arab and Muslim readers.

I'll write the book in Arabic (my mother tongue), and have it translated initially into English. When it comes to the Arab version, it will be distributed as an E-book since there are neither Arab publishers nor booksellers who would promote it. The script will thus be available on the internet, and easy to download, both as a whole or as chapters. It will be with no costs as I would not earn money on the Arab edition.

The English edition will be published at the same time and made available in bookshops in Sweden and other European countries.

The release will take place in early autumn 2016.

  

For information on the author, plese read the Wikipedia article


http://en.wikipedia.org/wiki/Sara_Azmeh_Rasmussen
  You can of course contact me on this E-mail address:
s.a.rasmussen@telia.com


Information for donators from outside Sweden

IBAN: SE 18 6000 0000 0008 7597 6468
BIC/ Bank ID: HANDSESS

Adress: Book Project
Blackebergsbaken
168 50 Stockholm
Sweden
 

Why I do not use international site for crowd funding

I want no contributions from Norwegian organizations and citizens, apart from very few exceptions. To be sure that the book project does not receive support from Norway, I choose this collection method.

I will regularly provide information on the total amount on my blog. Every donator can demand access to the book account anytime. I send email with statement from the bank to anyone who requests it.

 

"Freedom" of speech in aljazeera Arabic

All the readers of this article have the same analysis and conclusion, at least the few who commented it. The subject is the reactions towards the terror attack against Charlie Hebdo and the freedom of Expression in Britain and the US.

I have posted a comment and was not surprised when it never showed up. I had another analysis and conclusion. I neither called all Western journalists Sionists, nor meant that murdering cartoonists was fair.
I simply defended the right and duty to critizise all symbols ot power and all religions.

My comment did not fit in Arabic aljazeera.

The story is not about one single comment. I have for many years tried to find an Arabic media that is willing to give secular and liberal Muslims some space to present our thoughts for the man and woman in the street.

Each time I have failed.

Is it a part of the explanation for the voting on the webpage? So far, 88.4 of around 500 voters mean that religious holy symbols should not be touched. To touch it is not freedom of expression.

But what is the value of the freedom of Expression if you handcuff it?

PS. It is 22.14 and I can no longer find the article. I am not sure how to explain it.
But for my readers I can assure you that my observations are correct.

انا شارلي و سوف ارسمك مجددا يا نبي المسلمينI am Charlie

 

لن ينتصر الارهاب

 

 

البارحة علقت 100 نسخة من كاريكاتور للنبي رسمته شخصيا في عام 2012 عندما علت الاصوات ضد المجلة الفرنسية الساخرة شارلي ابدو. علقت هذه النسخ المئة في كل انحاء العاصمة السويدية استوكهولم.

انا عربية و مسلمة ليبيرالية، و ارى داعش التي تسمى بالدولة الاسلامية و ما هي الا شلة قتلة و مغتصبين يمثلون صورة من اوضح الصور للشر في وقتنا الحاضر.

اقول لهؤلاء المجرمين الجبناء الملثمين ذو العقول الجامدة و القلوب السوداء:

انتم لا ترهبوننا. نحن الديمقراطيون العرب و المسلمون ننتمي الى العالم الحر و ليس لجحيمكم الاسلامي. انتم لا تنتمون للاسلام او لاي حضارة.

أنشر الان كاريكاتورى للنبي لتشريف ذكرى الرسامين الفرنسيين الذين دافعوا عن الحرية و الديمقراطية بالقلم الذكي الشجاع.

Terrorism will not prevail

Yesterday I hang out 100 version of the caricature of the Prophet which I personally had drawn in 2012 in all parts of the Swedish capital Stockholm. The story of this cartoon is deeply connected to the French satirical magazineCharlie Hebdo s struggle for the freedom of the press and freedom of speech. When many raised voices against  Charlie Hebdo, I gave the Magazine my support With no hesitation.

I am an Arab and a Muslim liberal, and I see Daash, called Islamic State, as a bunch murderers and rapists, representing the clearest manifestation of evil in the present day.

I say to these criminals masked cowards with rigid minds and black hearts:

You do not frighten us. We, Democrats Arabs and Muslims belong to the free world and not Your Islamic hell on earth. You do not belong to Islam or any civilization.

Today I publish my cartoon of the Prophet to honor the memory of the French painters who defended freedom and Democracy With Sharp and brave pens.

Jag är Charlie och du ska bli tecknad, profet!

Terror ska aldri vinna

 

100 exemplar av min profetteckning är upphängda i Stockholm

Jag är arab, sekulär muslim och tycker at IS är manifestationen av onsdskan i vår tid.

Jag säger till de fega maskerade kriminella med torr hjärnmassa och svarta hjärtan:

Ni skrämmer oss inte. Ni hör varken till islam eller några civilisationer

 

Till heder för de mördade tecknarna lägger jag ut min teckning.

Den blev tecknad till stöd för magasinet Charlie Hebdo i 2012 och till försvar för yttrandefriheten.

I dag är den tyvärr lika aktuell

 

 

 

Husby

Kungsgatan

Bryggargatan

Sergelstorg

Högtorget

 

Slussen

http://saramatsblogg.blogspot.se/2012/09/jeg-har-rrt-ved-din-profet.html

 http://saramatsblogg.blogspot.se/2012/09/blog-post_4334.html

 

En ny resa startar

Takk for alt, Norge!

Da jeg rev i stykker statsborgerbrevet og klippet mitt norske pass var de fleste reaksjonene alt annet enn sympatiske. Mange utbroderte om min psykiske lidelse i kommentarfelt. Kritikken min mot systemet ble sterkt forenklet. Det handlet om at en frilanser ikke klarte å leve av sine skriverier. At  jeg var en yrkesdemonstrant som forventet å leve av å skrike. At jeg er oppmerksomhetssyk. At jeg ikke hadde en retning og hadde mange personligheter i meg som kranglet sammen. At jeg drev vendettaer mot enkelte personer i Schibsted. Eller?

Definitivt ikke. Men her og nå er jeg lite interessert i å forklare noe. Forklaringen ligger i 8 års samlede produksjon: politiske aksjoner, appeller, foredrag, intervjuer, debattinnlegg, kommentarer og ikke minst en roman.

Uten å nøle kan jeg hevde at jeg har vært svært konsekvent. Jeg har hatt en stø kurs. Jeg har aldri sviktet mine idealer, og min plikt som en humanist og demokrat. Selv de mest personlige innleggene har vært nødvendige komponenter i mitt målrettede arbeid. (Les kronikken "Ansiktets betydning" i Morgenbladet).

Jeg har aldri hevdet at jeg var journalisten som ville kledd en fast stilling i en redaksjon, og heller ikke ba jeg om noe i nærheten av denne journalistens lønn (selv om jeg kanskje jobbet mer i timer, og med sjel). Jeg valgte derimot å være en ærlig stemme, bruke egen kropp og eget liv for å peke på svakheter i det demokratiske systemet og ta konsekvensen av det. Der enkelte var pragmatiske og fokuserte på problemer knyttet til minoriteter, har jeg vært prinsipiell og rettferdig. De førstnevnte fikk allierte, støttespillere, finansieringskilder, og en av dem ble statsstipendiat. Men jeg har stått helt alene gjennom alle år, og avslått tilbud som ville gitt meg bedre økonomi. Min uavhengighet som skribent og samfunnskritiker var ikke til salgs. Men systemet gikk for langt. Skulle en slik holdning koste et år som husløs, en vandring mellom ulike adresser med to barn (Den ene fikk lammelse i halve ansiktet av psykisk stress) og at det i perioder ikke var penger til mat på bordet? I Norge?!

For dem som slenger "Ta en vaskejobb!" i lettvinte kommentarer, svarer jeg: Jeg har både tatt vaskejobber og stått og solgt mine barns klær og sko på torget. Det at jeg har vært åpen om min nød var ikke et personlig rop om hjelp, men i stor grad et forsøk på å peke på feil i systemet. Med andre ord, midt i elendigheten har jeg tenkt på det demokratiske prosjektet. Og blitt misforstått, selv av venner.

Jeg har hatt det ufattelig vondt, men det er få ting jeg angrer på. Hvis tiden gikk tilbake, ville jeg tatt de samme valgene.

Jeg er takknemlig for asylet i Norge. Og selv om jeg i dag forlater landet i dyp sorg, har jeg en mistanke om at et hjem aldri forlater hjertet.

Men det er ikke slutten på historien. Jeg er forpliktet på livstid til å arbeide for en mer human verden, for større likhet og et rom for kjærlighet mellom mennesker. Tidens ondskap og store trussel er manifestert i terrorbevegelsen IS, og andre islamistiske grupper. Midtøsten gjennomgår en skjebnesvanger historisk fase der kartet kommer til å bli tegnet på nytt. Det er sjelden større behov for sekulær, demokratisk og humanistisk motstand.

IS bruker skrekk som metode, de vil at alle dissidenter hjemme og borte skal tie og la dem etablere kanskje historiens sykeste Utopia. Desto viktigere å la røsten bli hørt.

Etter dette siste innlegget, blir denne bloggen arabisk- og engelskspråklig. Jeg skriver aldri mer på norsk. Men jeg tier ikke. For det er ekstremt farlig å tie. Farlig for alle i en verden som er blitt liten.

Takk for alt, Norge!



Les min mediekritikk i fagbladet journalisten.
http://www.journalisten.no/node/42533
http://www.journalisten.no/node/42534


Det siste publiserte innlegget var å lese i Klassekampen i går. Her er teksten.

Desillusjoneringen går alltid gjennom ulike faser. I de innledende fasene er fornektelsen sterk. Så blir den gradvis svekket. Så kommer et avgjørende øyeblikk der det vakre bildet sprekker som en boble. Det var det jeg opplevde i kveld i NRKs TV-resepsjon.

Gjennom årene har jeg mange ganger henvendt meg i den samme resepsjonen, en invitert gjest til TV- og radioprogrammer. Min stemme ble ofte brukt i sendinger. Hele tiden innbilte jeg meg at grunnen til at jeg gikk gjennom den trange inngangen til Landets mektige kringkasting var min ekspertise og gode analytiske evne.

I mange år har jeg pekt på maktstrukturer i innvandrermiljøer fordi jeg ønsket å styrke demokratisk kultur og de felles verdiene. Jeg satte fyr på sløret på den internasjonale kvinnedagen. Jeg sultestreiket utenfor lokalene til Islamsk råd og krevde svar på spørsmålet om dødsstraff for homofile. Jeg forsvarte ytringsfriheten konsekvent, tegnet en profetkarikatur og malte selve Gud i en versjon av Skrik. Journalister ringte hyppig og intervjuet meg. Jeg måtte reise mellom både land, byer og studioer for å snakke om maktmisbruk og trusler mot det demokratiske systemet. Hele tiden var jeg overbevist om at den mediale interessen skyldtes profesjonell og etisk innstilling. Jeg tenkte at journalister, programledere, redaktører og mediefolk var upartiske, saklige og genuint interessert i å finne feil og svake ledd i sosiale og politiske systemer, at målet var å skape åpne og gode debatter om alt som rører seg i samfunnet. Men så skjer dette at jeg ser kritikkverdige forhold i mediene og peker på det.

Hysj!! svarer journalistene, programlederne, redaktørene og mediefolkene. Tausheten blir vondere for hver dag som går. For den begrenser ikke bare min deltakelse i samfunnsdebatten- jeg blir skviset ut. Tausheten rammer også min virkelighets- og selvforståelse. Var det ikke demokratiet det handlet om? Var jeg simpelthen med i et sirkus? Et populistisk show? Var jeg ikke skribenten, kvinne- og homoaktivisten, men innvandreren og den nødvendige ingrediensen i en vellykket salgsoppskrift?

I fire dager har jeg sittet utenfor NRK i tolv timer, i sol, vind og striregn. NRK var varslet i god tid, fem uker før aksjonen. I halvannet år før det har jeg brukt all min kraft på å prøve å sette temaet mediekritikk på dagsordenen. Men NRK-biler kjørte forbi meg til øst- og vestkanten og utenbys for å rapportere og lage intervjuer om aktualiteter. Ansatte gikk forbi meg og skiltet «NRK må tåle mediekritikk. NRK må formidle mediekritikk. NRK må drive mediekritikk». At jeg hadde formulert generell og relevant mediekritikk i to kronikker i fagbladet journalisten og Klassekampen, som ble publisert i denne uken, fikk ikke NRK eller noen andre medier til å låne meg en mikrofon i to minutter. Mediene som flokket seg rundt meg da jeg utfordret religiøs makt i en minoritet, er fullstendig fraværende og tause når jeg utfordrer deres makt. Disse fire dagene har vært en studie i hvordan et maktsystem forsvarer seg selv. Det smertet meg å se slående likheter til det islamske miljøets håndtering av min homo-aksjon i 2011. Pulverisering av ansvar. Motstand gjennom usynliggjøring, ufarliggjøring og latterliggjøring. Ingen i NRK kastet stein eller fordervet mat mot meg slik noen muslimer hadde gjort. Men maktens arroganse kjentes enda mer kvalmende og kvelende utenfor et majoritetens maktsentrum.

På Marienlyst i kveld måtte jeg endelig gi opp min drøm om tilhørighet. Jeg har tillatelse til å demonstrere alene utenfor Stortinget i morgen fredag. Jeg har skrevet på en plakat: «Hvem gransker den fjerde statsmakten?» Men jeg stiller ikke i morgen. Jeg avslutter aksjonen og reiser tilbake til Stockholm med en vond innsikt. Jeg var ikke medborgeren og skribenten. Jeg var innvandreren. Og jeg var naiv.

Manglende interesse fra mediene gir tyngde til min analyse og kritikk, gir meg rett. Dessverre. Den etisk-faglige og strukturelt uavhengige mediekritikken er nødvendig. Denne kampen må kjempes, av andre enn meg.

Det første jeg gjør i Stockholm er å søke om svensk statsborgerskap. En praktisk, juridisk nødvendighet for en som har mistet sitt eneste hjem på det europeiske kontinentet. Det norske passet mitt som ligger hos den norske ambassaden i Stockholm, kan nå makuleres. Norsk, språket jeg tenker og drømmer på, vil jeg aktivt passivisere og glemme. Det blir ingen flere tekster på norsk. Det er ikke lenger nødvendig å bruke tid på å behandle søknaden om statsstipend for meg.

Jeg vil ikke lenger ha noe av Norge. Jeg vil ikke lenger gi noe til Norge.

Oslo, 21 august 2014

Sara Mats Azmeh Rasmussen