Vemodig

Jeg skriver dette på norsk.

Det føles dumt akkurat nå å late som jeg kan bytte språk og tilhørighet like let som en orm skifter huden. Det er vemodig å motta beviset på at jeg formelt ikke lenger er norsk. Det er en personlig tragedie.

Jeg har kjent sinne lenge. Et voldsomt sinne. I måneder. Det forsvant som damp da jeg åpnet brevet fra migrationsverket.

Nå er det skummelt stille inni meg. Det finnes ingen ord eller tanker.

I morgen leverer jeg passet mitt og passene til mine barn i den norske ambassaden.

Svar til Roar

Problemet var inte de giriga, utan alla "goda" som stod i två år och tittade på min
ensamma strid för alla frilansare, eller helt enkelt vände sitt ansikte
åt andra hållet.

Det är en förolämpning att höra att du önskar mig något bra. Du, och många fler i
Norge, bör gå in i dera själva.

De stora frågan om integration är bara ord. Ni fick exemplarisk
invandrare och stötade henne bort, skickade henne till slut i exil. Den här gången
blir det et evigt exil. För en människa kan inte rivas upp från rötterna
flera gånger utan att förlora förmågan att hitta ett hem.

Biståndets land, som årligen är värd för den stora fredskonserten, har misslyckats i att bära
kostnaderna för en arbetare för mänskliga rättigheter, som befann sig bland egna
medborgare. En som krävde ömsesidighet och respekt. Äkta respekt. Som vägrade att
behandlas som en evig invandrare.

Norge misslyckades fullkomlig. Jag är ett levande bevis på båda integrationen och
kulturpolitikens mislyckande.

Du har inget mer att säga som betyder något för mig. Ingen i Norge har det.
Det är för sent.

Sara Mats

Skyggeferden säljs mot min vilja

För en författare är det en mycket speciell känsla att uppleva det egna verket som en självständig existens bortom egen vidare påverkan. Det händer med alla författare. Men i mitt fall är det på ett annat sätt.

Jag unnar inte längre norrmän att läsa boken. Jag sträckte mig extremt långt. Jag gav allt jag hade. Och lite till. Jag valde att skriva min debutbok på ett främmande språk, deras språk. Norge besvarade mina ansträngningar med symbolisk exkludering. Nu äger landet boken. Det är en del av norsk litteratur, kanske litteraturhistoria. Hur många romaner är skrivna av första generationens invandrare på norska? Varför klarade inte det norska kulturlivet att ta vara på detta författarskap?

Jag har förhandlat med Humanist Forlag med avsikten att häva avtalet och dra tillbaka de sista exemplaren från den norska marknaden. Utgivaren har behållit den lagliga rätten att tjäna små pengar på boken.

Vad jag väljer i detta fall är att göra det känt att boken är tillgänglig för norska läsare helt i strid med min önskan. Den dagen jag kan häva avtalet, gör jag det, och då blir det inte flera norska utgåvor.

Norge förtjänade inte den här romanen. Inga fler artiklar och böcker från mig heller. Därför gör jag det klart i projektbeskrivningen till mitt nästa bokprojekt "Vägen till Jerusalem", som jag finansierar genom Crowd Funding, att bidrag från norska organisationer och individar inte är önskvärt.

Boken kommer inte att översättas till norska. Jag gir inte tilstånd till det.