För en författare är det en mycket speciell känsla att uppleva det egna verket som en självständig existens bortom egen vidare påverkan. Det händer med alla författare. Men i mitt fall är det på ett annat sätt.
Jag unnar inte längre norrmän att läsa boken. Jag sträckte mig extremt långt. Jag gav allt jag hade. Och lite till. Jag valde att skriva min debutbok på ett främmande språk, deras språk. Norge besvarade mina ansträngningar med symbolisk exkludering. Nu äger landet boken. Det är en del av norsk litteratur, kanske litteraturhistoria. Hur många romaner är skrivna av första generationens invandrare på norska? Varför klarade inte det norska kulturlivet att ta vara på detta författarskap?
Jag har förhandlat med Humanist Forlag med avsikten att häva avtalet och dra tillbaka de sista exemplaren från den norska marknaden. Utgivaren har behållit den lagliga rätten att tjäna små pengar på boken.
Vad jag väljer i detta fall är att göra det känt att boken är tillgänglig för norska läsare helt i strid med min önskan. Den dagen jag kan häva avtalet, gör jag det, och då blir det inte flera norska utgåvor.
Norge förtjänade inte den här romanen. Inga fler artiklar och böcker från mig heller. Därför gör jag det klart i projektbeskrivningen till mitt nästa bokprojekt "Vägen till Jerusalem", som jag finansierar genom Crowd Funding, att bidrag från norska organisationer och individar inte är önskvärt.
Boken kommer inte att översättas till norska. Jag gir inte tilstånd till det.
