Problemet var inte de giriga, utan alla "goda" som stod i två år och tittade på min
ensamma strid för alla frilansare, eller helt enkelt vände sitt ansikte
åt andra hållet.
Det är en förolämpning att höra att du önskar mig något bra. Du, och många fler i
Norge, bör gå in i dera själva.
De stora frågan om integration är bara ord. Ni fick exemplarisk
invandrare och stötade henne bort, skickade henne till slut i exil. Den här gången
blir det et evigt exil. För en människa kan inte rivas upp från rötterna
flera gånger utan att förlora förmågan att hitta ett hem.
Biståndets land, som årligen är värd för den stora fredskonserten, har misslyckats i att bära
kostnaderna för en arbetare för mänskliga rättigheter, som befann sig bland egna
medborgare. En som krävde ömsesidighet och respekt. Äkta respekt. Som vägrade att
behandlas som en evig invandrare.
Norge misslyckades fullkomlig. Jag är ett levande bevis på båda integrationen och
kulturpolitikens mislyckande.
Du har inget mer att säga som betyder något för mig. Ingen i Norge har det.
Det är för sent.
Sara Mats
